Pressmeddelande

En biomarkör för tjock- och ändtarmscancer... Om ett bakterieprotein som skulle kunna hjälpa patienter med systemisk lupus... Hur man bäst opererar höftfrakturer, och hur man hittar patienter som riskerar att få förmaksflimmer. Om dessa ämnen handlar fyra nya doktorsavhandlingar från Lunds universitet.

Tjock- och ändtarmscancer
är den näst vanligaste tumörsjukdomen i västvärlden hos båda könen. I Sverige inträffar varje år omkring 5 000 nya fall av sjukdomen.
Om cancern inte spridit sig kan patienterna klara sig enbart med en operation. Patienter med spridd sjukdom kan däremot behöva strålning eller cellgifter, och dödligheten i kolorektalcancer är fortfarande hög.
Bedömningar av hur långt cancern utvecklats (s k tumörstadium) ger ingen tillräckligt säker bild av vilken behandling en viss patient bör ha. Därför skulle vården behöva nya och bättre tekniker för att bättre skilja mellan tumörformer som behöver olika behandling.
Alexander Gaber från Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund har funnit att höga serumnivåer av ett enzym kallat TATI (Tumour-Associated Trypsin Inhibitor) kan kopplas till en större risk för återfall och död i kolorektalcancer. Detta ämne skulle därför kunna fungera som biomarkör och bli ett viktigt verktyg för att bedöma prognosen för och handläggningen av patienter med tjock- och ändtarmscancer.
Alexander Gaber nås på 046-174897 och Alexander.Gaber@med.lu.se. En engelsk sammanfattning av avhandlingen (som las fram den 16.5) finns på www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=2493428.

När immunförsvaret blivit din fiende
Systemisk lupus erythematosus, SLE, är en autoimmun reumatisk sjukdom som drabbar omkring en av 1000 personer, framför allt unga kvinnor. De många olika symptomen i bl.a. hud och leder beror i hög grad på att immunförsvaret börjat angripa den egna kroppen och skapat s.k. immunkomplex av antikroppar och deras målmolekyler.
Reumatologiforskaren Christian Lood har studerat olika aspekter av dessa immunkomplex och hur de samverkar med immuncellerna så att sjukdomen fortskrider och i svårare fall leder till hjärtkärlsjukdom. Han har också funnit att ett bakteriellt protein, EndoS, från halsflussbakterien Streptococcus pyogenes, hade förmågan att neutralisera immunkomplexen och i laboratorieförsök förhindra de inflammatoriska effekterna. EndoS skulle därför i förlängningen kunna utvecklas till ett nytt läkemedel mot SLE.
Christian Lood nås på 046-173288, 070-2747456 och Christian.Lood@med.lu.se. En engelsk sammanfattning av avhandlingen (som las fram den 16.5) finns på
www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=2440350.

Att behandla höftfrakturer
Varje år är det omkring 18 000 personer som får en höftfraktur. Detta är den fraktur som kräver mest resurser av sjukvården, både på grund av ingreppets karaktär och för att patienterna i genomsnitt är över 80 år.
S k felställda frakturer av lårbenshalsen är särskilt besvärliga, eftersom de ofta läker dåligt och ger problem med smärta och dålig rörelseförmåga. I Sverige ger man numera oftast dessa patienter en höftprotes, dvs en konstgjord höftled, i stället för att sammanfoga frakturen med spik eller skruv (intern fixation). Man kan antingen byta ut hela höftleden (totalprotes) eller bara byta ut ledkulan men inte ledskålen (halvprotes).
Höftfrakturforskaren Olof Leonardsson har gjort flera studier av för- och nackdelar med olika behandlingsmetoder. Han kan bland annat visa att totalprotes, där hela höftleden byts ut, ger patienterna minst smärta efteråt.
Olof Leonardsson nås på 040-331000 och Olof.Leonardsson@med.lu.se. En engelsk sammanfattning av avhandlingen (som läggs fram den 1.6) finns på
www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=2539801.

Vem har risk för förmaksflimmer?
Blodförtunnande läkemedel som waran är bra för att förebygga stroke hos patienter med förmaksflimmer. Därför skulle man vilja hitta alla dem som är i riskzonen för förmaksflimmer, eftersom denna sjukdom ofta inte upptäcks förrän när patienten fått just en stroke. Gustav Smith från Avdelningen för kardiologi i Lund har i sin avhandling undersökt om det går att sålla fram blivande förmaksflimmer-patienter med hjälp av riskfaktorer för hjärtsjukdom, mätningar av ämnen i blodet och undersökningar av vissa genetiska varianter.
Studierna visar att välkända riskfaktorer för hjärtsjukdom som högt blodtryck och övervikt kan ge en bra fingervisning, särskilt tillsammans med mätningar av ett protein kallat ANP. Genetiska varianter fungerade däremot inte bra som verktyg, vilket är en viktig kunskap eftersom det idag finns företag som säljer just sådana gentester med påföljande riskvärdering.
Gustav Smith nås på 046-173518 och Gustav.Smith@med.lu.se. En engelsk sammanfattning av avhandlingen (som las fram den 4.5) finns på
www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=2438512.