I alla tider, och över hela världen, har människor tvingats fly på grund av krig, naturkatastrofer eller politisk förföljelse. En individuell men samtidigt kollektiv upplevelse av trauma och nya möjligheter. Forskare vid Lunds universitet har tagit fram digitala verktyg som kan främja fördjupad kontakt mellan lokalsamhällen och tvångsmigranter. Verktygen kan användas av museer och kulturföreningar, och har redan testats i Grekland, Spanien, Polen och Italien.

– Vad som gör vårt forskningsprojekt annorlunda är att vi inte enbart har fokuserat på flyktingarnas berättelser, utan också involverat lokalsamhället. Det finns många områden i Europa som har en lång historia av tvångsmigration. Det gör att det finns mycket som förenar de flyktingar som har bott länge i ett område med de som kommer idag. Vi ville fokusera på detta utbyte eftersom vi tror att det kan skapa en större ömsesidig förståelse mellan olika grupper, säger Anamaria Dutceac Segesten, universitetslektor i Europastudier, Lunds universitet.

Verktygen har testats av flyktingar och kulturorganisationer

Verktygen, som omfattar en berättelsekarta, en webbaserad dokumentärfilm och en virtuell utställning, har därför testats i länder som har en lång historia av tvångsmigration: Italien, Grekland, Spanien och Polen. Samarbetsorganisationen som verkar i Marzabotto, utanför Bologna (Monte Sole Peace School) har till exempel skapat en berättelsekarta där historier från personer som tvingades fly inom Italien under andra världskriget visas sida vid sida med erfarenheter från flyktingar som har kommit till staden i nutid; från Benin och Ghana.

Organisationen i Aten (the Greek Refugee Forum) har tagit fram en virtuell utställning med filmer gjorda av irakiska flyktingar. I filmerna reflekterar de över sin situation i ett flyktingläger på ön Trikeri genom att ta avstamp i arkivmaterial från ett fängelse för kvinnliga politiska fångar som satt fängslade under 1950-talet. Detta material ingår också i utställningen.

Tema och geografisk plats kan lyftas fram

– Organisationer kan välja att blanda erfarenheter på olika sätt, för att spegla ett tema, som i Grekland, eller händelser på en geografisk plats, som i fallet med Marzabotto, utanför Bologna. Man kan ladda upp jättemånga berättelser, och använda bilder, text, kartor och video, säger Anamaria Dutceac Segesten.

Alla verktyg har utformats i samarbete med de flyktingar vars berättelser nu ingår i de olika plattformarna. Målsättningen för projektet har varit att utveckla verktyg som gör det enkelt för flyktingar att berätta sin historia på ett personligt sätt.

– Under arbetets gång märkte vi att livserfarenhet och ålder spelar stor roll för hur man vill arbeta med verktygen. En äldre person vill ladda upp gamla fotoalbum, medan en musiker vill berätta om sitt liv i låtar. En gamer vill istället föreställa sig sitt liv som ett dataspel. För alla var mobiltelefonen den viktigaste tekniken vad gäller att dokumentera sitt liv, säger Anamaria Dutceac Segesten.

Oändliga möjligheter att kommunicera

Anamaria Dutceac Segesten och hennes kollegor hoppas nu att olika föreningar och organisationer ska vilja använda verktygen. För de tilltänkta målgrupperna kan omfatta allt från barn och skolungdomar till lokala föreningar, flyktingar och en intresserad allmänhet. Allt beroende på vilket material som organisationerna väljer att visa upp.

– Som jag ser det är möjligheterna oändliga. Framförallt så önskar jag att dessa verktyg kan komma mindre föreningar och museer till godo. Kanske kan man göra en lokal utställning där erfarenheter från andra generationens invandrare i Malmö speglas mot hur ukrainska flyktingar upplever vardagen i Sverige?

På sikt ska verktygen utvärderas: hur mottogs berättelsekartan i Marzabotto; hur var det att producera den virtuella utställningen i Aten, eller den webbaserade dokumentären i La Jonquera i Spanien?

– Som forskare är jag intresserad av att testa vår hypotes om att exponera olika grupper med erfarenhet av tvångsmigration för varandras berättelser. Kan det vara en väg för att förmedla empati? Och kan våra verktyg faktiskt göra nytta?, säger Anamaria Dutceac Segesten.

Om verktygen

Forskningsprojektet, som är ett samarbete mellan Lunds universitet, Universitat Autònoma de Barcelona, tre tekniska partners, tre kulturorganisationer och ett flyktingforum, har tagit fram tre digitala verktyg: en berättelsekarta, en webbaserad dokumentärfilm och en virtuell utställning. De stödjer olika multimedia som film, kartor, video, bilder och text och är gratis att använda för kultorganisationer och museer som arbetar med migrationsfrågor.

Allt material som laddas upp sparas i en stor databas, Memory Center Platform. Denna databas planeras ingå i Europas största databas för kulturarv: Europeana.

För mer information om hur man får tillgång till verktygen, kontakta info@museuexili.cat.

Evenemang: Curating Digital Heritage of (Forced) Migration
14 december, 9 – 5pm, på Kulturen i Lund och online.

Evenemanget lyfter fram erfarenheter från forskare och kulturorganisationer som har arbetat med projektet, med fokus på hur digitala verktyg kan användas för att dela och skapa kulturarv kopplat till tvångsmigration.

Läs mer och anmäl dig via Google Docs.

Porträttbild av Anamaria Dutceac Segesten. Bild: Johan Persson.

Presskontakt

Noomi Egan
Kommunikatör, Lunds universitet.

noomi.egan@fsi.lu.se

046-222-6817.