Flickorna skulle ta ansvar för både sin och pojkarnas sexualitet och sexuella hälsa. Det var däremot ingen idé att begära av pojkarna att ta ansvar, inte ens för sina egna handlingar.

Det visar Anna-Karin Larsson, forskare i historia, i en studie av diskussioner om sexuell hälsa i medicinska tidskrifter mellan åren 1970 och 1999.

Den sexuella frigörelsen under 1960-talet ledde på 1970-talet till att tonåringars sexualitet lyftes fram i samhället.

– Ungas sexualitet erkändes och den medicinska forskningen tog fart. Forskningen var viktig eftersom professionell kunskap spelar en roll för attityden och insatser i samhället, säger Anna-Karin Larsson.

Underlaget till studien, publicerad i European Journal for the History of Medicine and Health, är artiklar och andra texter i tidskrifter, främst i Läkartidningen, som i första hand vände sig till yrkesverksamma inom medicin och hälsa. Anna-Karin Larsson fann tre dominerande teman i texterna. För det första att flickor skulle ta ansvar för sexuell hälsa, smitta och preventivmedel. För det andra att pojkar var oansvariga och hade sexuella behov. För det tredje att flickor både utsattes för risker och tog onödiga risker.

Särskilda ungdomsmottagningar inrättades på 1970-talet.

– Uppfattningen att flickor hade det främsta ansvaret upprepades ständigt och majoriteten av besökarna på ungdomsmottagningarna var flickor. Flickorna skulle skydda sig och sin partner mot könssjukdomar och från att bli gravida, säger Anna-Karin Larsson.

Läkare uppfattade flickors pubertet som problematisk och flickorna sågs som sårbara eftersom den första mensen och sexdebuten kom allt lägre ner i åldrarna För att förhindra oönskade konsekvenser rekommenderades flickorna att skjuta upp sexdebuten. Samma råd gällde inte pojkarna.

Under 80- och 90-talen fortsatte experterna att i huvudsak rikta information till flickor. En rapport drog slutsatsen att pojkarna antingen inte var intresserade, eller kände sig obekväma med att prata om sex och ansvar.

Samtidigt fick pojkarnas frånvaro mer uppmärksamhet och särskilda pojkmottagningar öppnade på 1990-talet med inriktning på att arbeta för ett delat ansvar för sexuell hälsa.  Fram till 90-talet sågs ungdomen som en homogen grupp och diskussion rörde i stort sett endast heterosexuell sexualitet.

Sexuellt överförda sjukdomar bland ungdomar ökade under 1970-talet och många artikelförfattare argumenterade för nödvändigheten av mer information.

– Könssjukdomar, tonårsgraviditeter och aborter var ett återkommande ämne i artiklarna under 80-talet och beskrevs av många författare som ett problem för flickor. Larm om kopplingen mellan p-piller och cancer gjorde att fler flickor tvekade. Samtidigt ökade tillgängligheten till kondomer. Trots de lades ansvaret på preventivmedel på flickor, säger Anna-Karin Larsson.

Trenden med minskad användning av p-piller fortsatte under 90-talet till följd av studier som visade på en ökad risk för blodproppar.

– Forskare konstaterade att kunskapen om risker och om preventivmedel var god både hos flickor och pojkar, men fortfarande låg ansvaret på flickor att argumentera för kondom.

Anna-Karin Larsson konstaterar att pojkars sexuella behov togs för givna och var en norm i informationen och råden. Flickors sexuella behov, och rätt till njutning var nästan helt frånvarande. I stället skulle de hålla på sig och ta ansvar för att skydda sig, en inställning som förespråkades ända in på 90-talet.

Idag finns det en vidare syn på tonåringar och sexualitet, som inkluderar sexuell läggning, klass och etnicitet – och en större uppmärksamhet på sexuell njutning. Med det finns fortfarande en uppfattning i samhälle att sexuell hälsa är ett kvinnligt ansvarsområde enligt Anna-Karin Larsson. Flickors ansvarstagande visar sig också i att de fortfarande är i klar majoritet av besökarna på ungdomsmottagningar.

Fakta/

Sexuell hälsa ”är ett tillstånd av fysiskt, känslomässigt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till alla aspekter av sexualitet och reproduktion, och inte bara avsaknad av sjukdom, dysfunktion eller skada,” enligt Folkhälsomyndigheten.

Sexuell hälsa bör förstås utifrån sexualitet, en central aspekt av människors liv, identitet, och sexuell orientering, som tar sig uttryck i form av behov, önskningar, praktiker, beteenden och relationer. Sexualiteten är inte bara biologisk utan uttryck för sociala, kulturella, religiösa och historiska faktorer.

Källa: Folkhälsomyndigheten och WHO.

Kontakt: Anna-Karin Larsson, anna-karin.larsson@oru.se, 073-999 18 68.

Bild på Anna-Karin Larsson

Mediakontakt:
Maria Elisson
maria.elisson@oru.se
070-189 09 53