För några år sedan konstaterade en forskargrupp från Uppsala och York att en stor mängd spelbrickor funna i gravar östra Mellansverige var tillverkade i ben från val. Nu har fortsatta kemiska analyser visat att spelbrickorna uteslutande är gjorda i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen. Resultaten tyder på att en väl utvecklad jakt på vissa specifika valarter inleddes redan under 500-talet.

Baskernas jakt på nordkapare i Biscayabukten och försäljning av valolja på kontinenten är känd redan under 600- och 700-talen. Men när inleddes en storskalig valjakt i Skandinavien? Det flesta forskare har antagit att den kan ha ett ursprung under vikingatid, men tydliga belägg finns först under medeltiden.

En forskargrupp från Uppsala universitet, universiteten i York och Tallinn, Nationalmuseet i Köpenhamn och RG analysis på Åland har nu analyserat benmaterialet hos 68 olika spelpjäser från Sverige, Danmark och Estland och artbestämt dessa med hjälp av ZooMS (Zooarchaeology by Mass Spectrometry).

Resultatet av analyserna visar att spelbrickorna nästan uteslutande är tillverkade i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen. Båda valarna kan bli närmare 20 meter långa och väga mellan 50 och 80 ton. Om man hade använt ben från strandade valar borde flera olika arter vara representerade. De enhetliga resultaten signalerar därför att en jakt på stora kustlevande valar inleddes redan under 500-talet. Sannolikt ägde jakten rum i norra Norge.

Resultaten har publicerats i en vetenskaplig artikel i Journal of Maritime Archaeology. I artikeln ställs också frågan huruvida Skandinaverna hade möjligheterna och intresse för att jaga dessa enorma djur. Genom jämförelser med historisk jakt på nordkapare i andra delar av världen dras slutsatsen att det var fullt möjligt att jaga val i vikingatidens små öppna båtar. Tillverkning av spelpjäser var inte den huvudsakliga anledningen till valjakten. Förutom kött och barder gav valarna också, som tidigare nämnts, stora mängder tran och valolja. En tidig storskalig valjakt berättar därför också något om handel och ekonomi vid den här tiden, menar forskarna.

Jakten på nordkapare var under historisk tid så intensiv att arten idag är en av de mest hotade, med ett bestånd på bara några hundra individer utanför Nordamerikas östkust. Detta kan alltså ses som resultatet från nära 1500 år av intensiv jakt.

Mer om metoden ZooMS:

Zooarchaeology by mass spectrometry (ZooMS) är en metod för att fastställa vilken art ben, horn eller tänder kommer från. Metoden kan vara användbar när det är små fragment som ska analyseras eller när det handlar om bearbetade föremål i ben som saknar de naturliga formelementen som behövs för en vanlig osteologisk analys. Genom att analysera peptidsekvenser i proteinet kollagen med masspektrometri kan specifika djurarter eller familjer identifieras. Metoden utvecklades av Matthew Collins och Michael Buckley i början av 2000-talet.

Referens till vetenskaplig artikel: Hennius, A., Ljungkvist, J., Ashby, S.P. et al. (2022) Late Iron Age Whaling in Scandinavia, Journal of Maritime Archaeology, DOI: 10.1007/s11457-022-09349-w

Se pressmeddelande från 2018: Storskalig jakt på val kan ha inletts redan på 500-talet

För mer information kontakta:

Andreas Hennius, andreas.hennius@upplandsmuseet.se, 0703930198

John Ljungkvist, john.ljungkvist@arkeologi.uu.se, 0708260697

Uppsala universitet är Sveriges äldsta universitet, grundat 1477, och rankat som ett av världens främsta universitet. Vi är ett brett forskningsuniversitet med stark internationell ställning och tydliga mål: att bedriva utbildning och forskning av högsta kvalitet och relevans för att göra långsiktig skillnad i samhället. Hela universitetet ska stödja hållbar utveckling, samverka med det omgivande samhället och verka för öppenhet och respekt. Vår viktigaste tillgång är alla de individer – mer än 54 000 studenter och 7 500 anställda – som med sin nyfikenhet och sitt engagemang utvecklar oss. www.uu.se

Presskontakt:
Linda Koffmar
Telefon:
018-471 1959
Epost:
linda.koffmar@uu.se