Genom att beskriva Sveriges militÀra deltagande i Afghanistan som en traditionell svensk insats och samtidigt sÀrskilja det frÄn amerikansk krigföring i regionen, kunde regeringen genomföra och motivera det svenska engagemanget i landet under Ären 2002-2014. För att fÄ en vÀl förankrad utrikespolitik behövs bÄde konsensus och en kÀnsla av kontinuitet i utformningen. Det kommer fram i en ny avhandling frÄn Uppsala universitet.

– Det Ă€r allmĂ€nt vedertaget att utrikes- och sĂ€kerhetspolitiska frĂ„gor inte fĂ„r bli föremĂ„l för inrikespolitisk strid. SĂ„ att nĂ„ konsensus blir ett mĂ„l i sig men Ă€r inget som plötsligt bara uppstĂ„r. Men arbetar man aktivt med att lyfta fram vissa delar och tona ner andra i politiken, sĂ„ kallad framing eller inramning, kan man lĂ€ttare fĂ„ stöd för sin linje och minimera det politiska motstĂ„ndet, sĂ€ger Lars Wikman, filosofie doktor vid Uppsala universitet och affilierad till Försvarshögskolan och Stanford University, USA, som nyligen disputerat.

I doktorsavhandlingen Don’t Mention the War undersöker Lars Wikman skapandet av politiskt stöd för det svenska militĂ€ra bidraget till den internationella sĂ€kerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan 2002–2014.

Förutom att avhandlingen ger en detaljerad skildring av hur beslutsprocessen gick till, ger den ocksÄ en beskrivning av den sÀkerhetspolitiska utvecklingen i Sverige under 2000-talet. FörhÄllandet till Nato och USA finns med i bakgrunden, eftersom Sveriges engagemang i ISAF i Afghanistan öppnade dörrar för Sverige i den internationella politiken.

Avhandlingen behandlar tre centrala riksdagsbeslut för det svenska engagemanget i ISAF:

‱att gĂ„ in militĂ€rt i Afghanistan 2001–2002

‱att utvidga den militĂ€ra insatsen och ta ett geografiskt ansvar över ett stort omrĂ„de i norra Afghanistan 2003–2005

‱att dra tillbaka stridande trupp frĂ„n Afghanistan 2009–2010.

Utöver arkivstudier bygger avhandlingen pÄ 55 intervjuer med politiker, tjÀnstemÀn och officerare frÄn alla nivÄer av beslutsprocessen, frÄn ministrar till handlÀggare.

För att en militÀr insats ska kunna fÄ ett brett politiskt stöd, krÀvs det att den följer den gemensamma synen pÄ vad den lÄngsiktiga linjen i svensk utrikespolitik innebÀr. Den Àr starkt kopplat till trovÀrdigheten för Sverige som internationell aktör. I avhandlingen beskriver Lars Wikman hur den utrikespolitiska linjen bÄde underlÀttar och begrÀnsar handlingsutrymmet för alla inblandade. Hans avhandling kretsar kring ett antal strategier som aktörerna anvÀnder för att fÄ policyn att passa in i den utrikespolitiska linjen, för att pÄ sÄ sÀtt vinna stöd för sina förslag. En policy som avviker för mycket frÄn den utrikespolitiska linjen riskerar att bli angripen för att splittra den nationella enigheten, vilket Àr en kardinalsynd inom utrikes- och sÀkerhetspolitik.

NÀr det gÀller Afghanistan lyftes FN:s mÀnskliga rÀttigheter och humanitÀra insatser fram för att det militÀra bidraget skulle ligga i linje med tidigare svenskt internationellt engagemang. Men framförallt skapades en distinktion mellan kriget i Afghanistan och den svenska insatsen genom en geografisk och organisatorisk uppdelning av de internationella insatserna i Afghanistan.

NÀr beskrivningen av kriget efterhand spillde över pÄ den internationella sÀkerhetsstyrkan ISAF började Àven stödet för insatsen att svaja. Under insatsens gÄng Àndrade konsensusen karaktÀr frÄn enighet till ett blocköverskridande stöd dÀr VÀnsterpartiets och Miljöpartiets avhopp marginaliserades politiskt. Till slut var motstÄndet inom den röd-gröna oppositionen pÄfallande och interna splittringar inom Socialdemokraterna sammanföll med ett behov att ena oppositionen inför valet 2010.

– Socialdemokraterna och Moderaterna har en unik stĂ€llning i utrikespolitiska frĂ„gor som garant för stabiliteten och kontinuiteten. Trots motsĂ€ttningarna inom Socialdemokraterna hade partiledningarna en gemensam grund för inriktningen av svensk utrikes- och sĂ€kerhetspolitik. Även om valkampanjen 2010 utmynnade i en del skĂ€rmytslingar kunde partierna enas om en vĂ€g framĂ„t efter valet genom en blocköverskridande överenskommelse dĂ€r stridande trupp skulle dras tillbaka. En kompromiss som kunde ramas in pĂ„ ett sĂ€tt som bĂ„de föresprĂ„kare och motstĂ„ndare till insatsen kunde stĂ€lla sig bakom, sĂ€ger Lars Wikman.

– Det Ă€r inte alltid nödvĂ€ndigt att fĂ„ till ett direkt politiskt stöd utan oftast rĂ€cker det med att undvika att fĂ„ en opposition. Regeringen, oavsett fĂ€rg, har en stark roll i dessa frĂ„gor men givet kravet pĂ„ konsensus varken kan eller vill regeringen köra över oppositionen i samma utstrĂ€ckning som i andra sakfrĂ„gor. Regeringen blir beroende av oppositionens stöd eller medgivande, sĂ€ger Lars Wikman.

Lars Wikman (2021); Don’t Mention the War: The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan; Acta Universitatis Upsaliensis, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-437999, Fulltext: http://uu.diva-portal.org/smas…

För mer information:

Lars Wikman, filosofie doktor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, lars.wikman@statsvet.uu.se, telefon: 070-723 40 14.

Uppsala universitet
Sveriges första universitet. Kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Utbildning och forskning av högsta kvalitet och relevans för samhÀlle, nÀringsliv och kultur. Uppsala universitet rankas bland vÀrldens frÀmsta lÀrosÀten. www.uu.se

Presskontakt:
Elin BÀckström
Telefon:
018-471 17 06
Mobil:
070-425 09 83
Epost:
elin.backstrom@uadm.uu.se