Risken att uttaget av biobränslen (hyggesrester) från skogsbruk ska leda till skadlig försurning av marken kan skattas på olika sätt. Den indikator som idag används av myndigheter i bl.a. Sverige ger dock en förenklad, och ibland missvisande bild av försurningens omfattning och orsaker. Det visar ett forskarlag från SLU, som påpekar att indikatorn överdriver försurningsrisken och är olämplig som grund för rådgivning.

”Bara naturlig försurning” är ett av Sveriges miljömål. En forskargrupp från SLU redovisade i våras en studie i tidskriften Ambio, där de visar hur olika faktorer har bidragit till försurning i svensk skogsmark under åren 1955–2010, i olika delar av landet. Under en stor del av perioden var surt nedfall den viktigaste orsaken, men det växande virkesförrådet och avverkningen har också bidragit till försurningen och utgör idag en större andel av försurningen än det sura nedfallet. Det handlar om att allt mer av de ämnen i marken som kan buffra mot försurning hamnar i trädens biomassa. Den försurning som är kopplad till skogsbruk består till ungefär lika stora delar av ett ökande virkesförråd och bortförsel av avverkade träd. Användningen av grenar och toppar (”grot”) som biobränsle – som tog fart i slutet av 1990-talet – har däremot haft marginell betydelse i sammanhanget.

Själva försurningsfrågan är en viktig komponent om man vill bedöma hur mycket skogsråvara som kan användas för att ersätta fossila bränslen på ett hållbart sätt. I Sverige, där Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för miljömålet ”Bara naturlig försurning”, liksom i en del andra länder används en indikator för att skatta skogsbrukets försurande påverkan. Denna indikator bygger på bortförseln av baskatjoner vid skörd av grot. Om uttaget överskrider en viss kritisk nivå antas det föreligga risk för näringsutarmning och försurning av mark och vatten. Enligt indikatorn är risken allra störst vid grotuttag i sydöstra Sverige och regionen utpekas således som den mest känsliga för försurningspåverkan från skogsbruk.

– Den bilden är kontroversiell, eftersom den miljöövervakning av mark och vatten som bedrivs vid SLU visar att sydvästra Sverige är betydligt mer försurat, säger Stefan Löfgren, som är forskningsledare vid SLU:s institution för vatten och miljö. Med utgångspunkt bland annat i försurningsstudien i Ambio och data från Markinventeringen har jag och några kollegor från institutionen för mark och miljö därför gjort en kritisk granskning av den så kallade CBH-indikatorn (critical biomass harvest) som används i Sverige sedan 2018.

Resultaten publicerades nyligen i tidskriften Ecological Indicators. Studien visar att det finns stora osäkerheter i beräkningarna av CBH-indikatorn och att den rumsliga upplösningen är låg. Dessutom saknas flera relevanta processer i beräkningarna, vilket leder till att försurningskänsligheten överdrivs. På länsnivå samvarierar inte överskridandet av CBH med skogsmarkens syra-basstatus, utan överskridandet beror på mängden baskatjoner i trädbiomassan.

– Det senare innebär att bördiga marker utpekas som mer försurningskänsliga än lågproduktiva, vilket inte stämmer, säger Stefan Löfgren.

Tanken med indikatorer av den här typen, som nu utvecklas i bland annat Sverige, Nederländerna och Quebec, är att de ska kunna ligga till grund för riktlinjer för uttag av skogsbiobränslen.

SLU-forskarna påpekar att ett sådant användande av CBH-indikatorn kan leda till en politik som är omotiverat restriktiv mot uttag av skogsbiobränsle, eftersom indikatorn överdriver försurningskänsligheten, och att detta kan få följder för Sveriges klimatarbete. De konstaterar också att CBH-indikatorn inte bör användas som underlag för rådgivning till markägare, eftersom den inte fungerar för bedömning på beståndsnivå.

– Om den här typen av indikatorer ska användas måste de baseras på platsspecifika data och kombineras med information om lokala beståndsegenskaper. Det kan t.ex. handla om jordens kornstorleksfördelning och geologiska ursprung samt näringshalter i trädens barr. I Nederländerna och Kanada föreslås nu att just sådana kombinationer ska användas vid bedömning av risken för näringsutarmning och försurning av mark och vatten, säger Stefan Löfgren.

Kontaktperson

Stefan Löfgren, forskningsledare
Institutionen för vatten och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
stefan.lofgren@slu.se, 023-79 34 57, 070-695 51 77

De vetenskapliga artiklarna

E. Karltun, J. Stendahl, J. Iwald, S. Löfgren. 2021. Forest biomass accumulation is an important source of acidity to forest soils: Data from Swedish inventories of forests and soils 1955 to 2010. Ambio. https://doi.org/10.1007/s13280-021-01540-y

S. Löfgren, J. Stendahl, E. Karltun. 2021. Critical biomass harvesting indicator for whole-tree extraction does not reflect the sensitivity of Swedish forest soils. Ecological Indicators. https://doi.org/10.1016/j.ecolind.2021.108310

Pressbild

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Klicka för högupplöst bild. Fotograf ska anges.)

Mer om Markinventeringen

Markinventeringen utförs av SLU och ingår i Naturvårdsverkets nationella miljöövervakning. Inventeringen startades 1983 i samverkan med Riksskogstaxeringen och har sedan dess följt miljötillståndet i Sveriges skogsmark och andra naturmarker. Varje år utförs inventering och provtagning på ca 2000 permanenta provytor. Proverna används för analys av markens kemiska egenskaper och för bestämning av svampsamhällets artsammansättning med hjälp av DNA-metoder. Inventeringen resulterar i data som används inom Sveriges klimatrapportering till FN och EU, inom den nationella miljömålsuppföljningen, inom forskning samt som information till samhället.

https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/markinventeringen/

Presskontakt:
David Stephansson
Telefon:
018-67 14 92
Mobil:
072-511 69 90
Epost:
David.Stephansson@slu.se