Gulafebernmyggan, som kan sprida en rad allvarliga sjukdomar, finns i en form där honan är helt inriktad på människoblod. Nu har en forskargrupp från Princeton University, med hjälp av SLU, visat hur mygghjärnan kan urskilja just människodoft i det hopkok av olika djurdofter som kan finnas i omgivningen. Forskarna hoppas att kunskapen ska bana väg för nya sätt att minska förekomsten av myggspridda sjukdomar. 

Studien, som just har publicerats i tidskriften Nature, har gjorts av Zhilei Zhao, Jessica Zung och Lindy McBride från Princeton University i USA, i samarbete med Annika Hinze och Rickard Ignell från SLU.

De flesta av världens stickmyggor är inte så noga med vems blod de suger i sig, utan det kan duga med nästan vilket djur som helst som befinner sig i närheten. Men i vissa regioner har en mygga som kan sprida sjukdomar som Zika, dengue och gula febern – Aedes aegypti, eller gulafebernmyggan på svenska – utvecklats till att vara nästan uteslutande inriktade på människor. För att överleva med en så pass smal diet, människoblod, måste de ha utvecklat ett otroligt exakt ”navigationssystem”.

Det forskarna frågade sig var hur dessa myggor kan skilja människans doft från andra djurs dofter. Det knepiga är att människans doft består av hundratals olika ämnen, och att samma ämnen, i något olika proportioner, finns i de flesta däggdjursdofter. Dessutom är inga av dessa ämnen attraktiva i sig för myggor, så utmaningen var att bestämma den exakta blandningen av komponenter som myggor använder för att känna igen mänsklig doft.

I studien har forskarna samlat in doftprover från människor och djur (hund, hamster, råtta, får och vaktel), och analyserat hur dessa ”doftprofiler” är sammansatta och skiljer sig åt. De utvecklade också verktyg som gör det möjligt att visualisera aktivitetsmönster i de delar av mygghjärnan som bearbetar nervimpulser från alla doftreceptorer som mygghonan har på sina antenner.

När myggorna utsattes för doftprover från människor och djur, såg forskarna till sin förvåning att mänsklig doft aktiverar distinkta regioner i mygghjärnan som inte aktiverades av någon djurdoft.

Forskarna tillverkade sedan en syntetisk doftblandning, som utformades så att den skulle ge upphov till samma specifika aktivitetsmönster i mygghjärnan som ”äkta människodoft”.

SLU-forskarnas viktigaste roll i arbetet var att undersöka om den syntetiska människodoften också skulle påverka mygghonornas beteende. Detta gjordes i vindtunnelstudier, och forskarna kunde konstatera att honorna verkligen gick till väders och började flyga mot vinden när de utsattes för doftblandningen, vilket de gör när de söker efter en blodmåltid.

De nya upptäckterna har gett nya insikter om hur mygghonor i sin jakt på blod lokaliserar oss människor. Upptäckterna kan också ligga till grund för utveckling av nya doftblandningar som kan användas till myggövervakning och kontrollåtgärder, och därmed hjälpa oss att bekämpa myggburna sjukdomar som fortfarande drabbar miljontals människor varje år.

Kontaktperson vid SLU

Rickard Ignell, professor
Institutionen för växtskyddsbiologi
Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp
040-41 53 11, rickard.ignell@slu.se
https://www.slu.se/cv/rickard-ignell/

Artikeln i Nature

Zhao, Z., Zung, J.L., Hinze, A. et al. Mosquito brains encode unique features of human odour to drive host seeking. Nature (2022). https://doi.org/10.1038/s41586-022-04675-4

Pressmeddelande från Princeton University

https://www.princeton.edu/news/2022/05/04/how-mosquito-brains-encode-human-odor-so-they-can-seek-us-out

Presskontakt:
David Stephansson
Telefon:
018-67 14 92
Epost:
David.Stephansson@slu.se