Det säger Johan R Norberg, historiker och idrottsforskare vid Lärarutbildningen på Malmö högskola. Den 23 april disputerade han på avhandlingen ”Idrottens väg till folkhemmet – studier i statlig idrottspolitik 1913-1970.

Johan R Norberg är verksam vid Idrottsvetenskapliga programmet på Malmö högskola. Sina forskarstudier har han bedrivit vid historiska institutionen på Stockholms universitet där han också disputerar.

— Egentligen har jag inget personligt intresse i idrott. Jag är absolut inte någon sportfåne och har aldrig sysslat med tävlingsidrott. Snarare drogs jag till idrottsrörelsen på grund av ett politiskt intresse. Jag ville skriva politisk historia och blev nyfiken på idrottsrörelsen, dess relation till staten och det omfattande statliga stödet under 1900-talet.

Största massrörelsen
Johan R Norberg fick ett treårigt stipendium i samband med att Riksidrottsförbundet fyllde hundra år. Kravet var att han forskade kring förhållandet mellan idrotten och staten.

— Det har hänt otroligt mycket med idrottsrörelsen under hela 1900-talet. Idag är det en av våra största massrörelser med cirka tre miljoner medlemmar. Jag har velat undersöka statens roll i denna utveckling och om statens bidrag samtidigt gjort att idrottsrörelsen förlorat sin självständighet. Eller går det att vara relativt autonom och samtidigt få stora bidrag från staten?

— Det här är egentligen generellt intressant med självständigheten kontra stora statsanslag och skulle lika gärna kunna gälla andra ideella organisationer exempelvis IOGT eller scouterna. Vanligtvis när staten ger bidrag krävs ju en form av motprestation.

Studien börjar 1913 när riksdagen för första gången beslutade att idrottsrörelsen skulle få statsanslag och slutar vid riksdagens idrottspolitiska beslut 1970. Den period när välfärdssverige växer fram och statens stöd och idrottsrörelsen växer parallellt.

Mycket fakta
Johan R. Norberg har gått igenom alla anslag, gått igenom riksdagsdebatter och sett hur anslagen ökats eller minskats genom åren och hur man politiskt argumenterat kring detta.

— Jag tror inte att det finns en enda idrottsfråga vad gäller bidrag och skatter som passerat riksdag och regering som jag inte gått igenom. Det finns så många spännande historier i materialet. Exempelvis att en storboxares besök i Sverige i början av 1920-talet fick riksdagen att begränsa idrottsstödet under tio år eftersom boxning uppfattades som ett bevis på att idrotten utvecklats till ett ”sportfåneri”. Tillkomsten av AB Tipstjänst i början av 30-talet fick idrottens statsanslag att skjuta i höjden enormt och på allvar markera idrottsrörelsens intåg i den svenska folkhemspolitiken.
Tipstjänst skapades som en motvikt till de många olagliga små tipsbolag som olika föreningar startat. Ingen anade då att detta skulle innebära en bidragsökning i mångmiljonklassen.

I slutet av den undersökta perioden blir även Riksidrottsförbundets politiska roll allt mer central, inte minst genom att fungera som en ställföreträdande myndighet i idrottsfrågor d.v.s. fördela statens bidrag till olika idrotts- och friluftsorganisationer och se till att pengarna kommer långt ner i föreningarnas basverksamhet.

Motvikt mot marknadskrafterna
Johan Norberg menar att statens idrottsstöd främst fungerat som en sorts motvikt mot marknadskrafterna hjälpte de mindre idrotterna att få ekonomiskt stöd.

— Statens främsta mål har varit att hjälpa idrotten – inte styra den. Idrottsrörelsen har alltså kunnat behålla en hög grad av självbestämmande trots statliga anslag. Samtidigt och underförstått har rörelsen fått axla ett samhällsansvar d v s att idrott inte bara är tävlingar utan en social, fostrande och hälsosam verksamhet för både unga och gamla, killar och tjejer osv.

— En annan slutsats är att idrottsrörelsen kommit relativt lindrigt undan skattemässigt. Idrottsrörelsen började beskattas under mellankrigstiden men rörelsen kämpade envist för principen att alla idrottsrelaterade intäkter skulle vara skattefria. Och detta med förhållandevis gott resultat i form av särparagrafer och skatteförmåner.

Kommersialisering
Den mest dramatiska förändringen av idrottsrörelsen har dock skett de senaste 20 åren när det gäller bidrag och kommersialisering inom idrottsrörelsen.

— Jo, här finns ofantligt mycket mer att forska om – för andra och för mig. De statliga anslagen passerade 100 miljonklassen 1970 och idag ligger dessa på 1,2 miljarder kronor. Samtidigt har de kommunala anslagen ökats väsentligt och uppgår i dag till mellan fem och sex miljarder årligen. Till detta ska läggas alla de pengar som kommersiella krafter pumpar in.

— Man kan bara spekulera i vad marknadskrafterna betyder för basverksamheten respektive elitverksamheten i olika idrottsklubbar. Vad betyder det för jämställdheten? Gynnas vissa idrottsgrenar på bekostnad av andra? Hur går det för kvinnorna att hävda sig när det uppenbart finns så mycket pengar inom den manligt dominerade idrotten?

— Man kan också spekulera i statens roll idag. Mycket talar för att staten vill styra mer idag och även formulera mål kring exempelvis integration och jämställdhet och på det sättet villkora ersättningen på ett annat sätt än för 35 år sen. Här finns som sagt mycket mer att forska om.

För mer information kontakta Johan R Norberg: tfn: 0705-62 06 18 eller e-post: johan.norberg@lut.mah.se