Nanoplast – små, osynliga plastpartiklar som tidigare knappt har gått att mäta – har nu upptäckts i höga halter i skogssjöar, vattendrag och dammar i Sverige, och även i obefolkade områden i Sibirien. Nanoplaster är så små att de kan passera cellmembranen hos levande organismer. Resultaten har just publicerats i Environmental Research Letters av forskare från Universitetet i Utrecht i samarbete med bland annat SLU.

Mikroplast, dvs. plastpartiklar som är mindre än 5 mm stora, finns i mark- och och vattenmiljöer över hela världen. Dessa mikroplaster kan fragmenteras till ännu mindre partiklar som kallas nanoplaster, som är så små att de kan passera cellmembranen hos levande organismer och störa cellernas funktion, och är därför en verklig risk för miljön och för människors hälsa. Eftersom nanoplaster är så små har det tills helt nyligen varit nästan omöjligt att göra exakta mätningar av halter, och därför vet vi inte hur utbredda de är i naturen.

Ett internationellt forskarlag har nu lyckats mäta halter av nanoplast i sjöar, vattendrag och dammar i Sverige och Sibirien. Den svenska provtagningen ägde rum i Gårdsjöns avrinningsområde i Stenungsunds kommun. Gårdsjöns forskningsstation har under mer än 40 år använts för fortlöpande miljöövervakning och har gett forskare från Sverige och andra länder ny kunskap om miljöföroreningar och hur problemen kan hanteras.

Gårdsjön är ett skogslandskap, utan bebyggelse eller jordbruk, och ändå hittades nanoplast i alla prover som togs. De sibiriska proverna togs från dammar och sjöar i ett avlägset tundralandskap, tre mil från närmaste bebyggelse och 120 mil från närmaste stad. Ändå påvisades nanoplast i sju av de tolv sibiriska proverna, även om halterna var lägre än i de svenska proverna.

I Gårdsjöområdet hittades fyra olika plastpolymerer (polyeten, polyvinylklorid, polypropen och polyetentereftalat). Högst var halterna av polyeten, som är den vanligaste plasten i Europa och som ofta används i engångsförpackningar. Nanoplasten i området kan komma från en rad vanliga källmaterial, eller möjligen via utsläpp från industrier i regionen eller längre bort i nordvästra Europa. I Sibirien upptäcktes endast två plaster, polyvinylklorid och polystyren. Det är möjligt att denna plast har deponerats av besökare, forskare eller jägare som vistats tillfälligt på denna avlägsna plats, men på lite större avstånd (inom flera hundra km) finns det övergivna gruvsamhällen som också är potentiella källor.

Det som har möjliggjort mätningarna är en toppmodern analysmetod som har utvecklats av Dušan Materić vid Utrecht University.

– Att mäta nanoplast är otroligt utmanande, eftersom partiklarna är så små och dessutom uppblandade med en rad andra typer av partiklar i miljön. För att upptäcka dem värmer vi långsamt upp de preparerade proverna och mäter de plastspecifika ångorna, alltså i princip ”plastlukten”. På så vis kan vi lära oss mycket om olika typer av plast och deras halter, och om hur utbredda de är i miljön, säger Dušan Materić. Detta är verkligen viktigt att veta, eftersom det finns allt fler belägg för att nanoplasten är betydligt farligare än den mikroplast som vi idag vet ganska mycket om.

Eftersom både de svenska och de sibiriska vattendragen låg i avlägsna glesbygdsområden, utan städer, industrier eller jordbruk längs stränderna, anser Dušan Materić och hans kollegor att nanoplasten måste ha släppts ut i avlägsna städer och sedan transporterats tiotals eller hundratals mil i atmosfären. Därför är det möjligt att det kan finnas nanoplast i sjöar, dammar, bäckar och floder över hela planeten, även i obefolkade regioner.

– Våra resultat är djupt chockerande. För att samla in dessa prover paddlade vi kajak över lugna sjöar och vandrade genom ödsliga skogar. Det fanns inga tecken på att landskapet skulle vara försämrat på något sätt. Sedan visar våra resultat att dessa vackra ekosystem faktiskt är fulla av osynligt, mänskligt producerat plastavfall, vilket är en deprimerande insikt, säger SLU-forskaren Mike Peacock, som samlade in de svenska proverna.

Även om resultaten från denna nya studie är oroande, betonar författarna att deras arbete inte bara pekar mot undergång och dysterhet.

– Vi vet att plastföroreningar är ett global hot. Och om vi ska kunna minska mängden plastföroreningar behöver vi verktyg som gör att vi kan mäta framtida förändringar. Vårt arbete är ett första steg mot en bättre förståelse av denna osynliga fara för oss själva och för naturen. Och det är en förutsättning för att vi ska kunna hantera problemet, säger SLU-forskaren Martyn Futter, som också medverkade i forskningen.

Kontaktperson vid SLU

Michael Peacock, forskare
Institutionen för vatten och miljö; Sektionen för geokemi och hydrologi
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
michael.peacock@slu.se, +44 7952 444726
https://www.slu.se/en/ew-cv/michael-peacock2/

Artikeln

Dušan Materi et al. 2022. Presence of nanoplastics in rural and remote surface waters. Environ. Res. Lett. 17. https://doi.org/10.1088/1748-9326/ac68f7

Presskontakt:
David Stephansson
Telefon:
018-67 14 92
Epost:
David.Stephansson@slu.se