Tunga missbrukare vittnar om stor ensamhet

– Ensamhet bidrar ofta till att någon återfaller i missbruk, säger fil dr Anette Skårner vid Göteborgs universitet, som skrivit rapporten. Men tunga missbrukare har ofta få eller inga positiva relationer kvar i sin omgivning. Man kräver att de ska kunna träda in i okända sociala världar utan någon som guidar. Det är viktigt att behandlare arbetar systematiskt för att hjälpa missbrukare att skapa nya sociala nätverk, och inte bara fokuserar på att någon ska sluta missbruka.

Få självvalda kontakter i bristande nätverk
Rapporten bygger på en undersökning av tvångsvårdade narkotikamissbrukares sociala nätverk och vilken betydelse dessa nätverk har i missbrukarens liv. Gruppen har jämförts med en grupp missbrukare i öppenvård, som Anette Skårner studerat i sin avhandling från 2002. Resultatet visar att de tvångsvårdade missbrukarna har en betydligt tuffare situation än dem inom öppenvården. Nätverken innehåller färre personer, är mindre differentierade, det vill säga hämtar personer från färre håll. Man har få personliga vänner, varken drogfria eller missbrukande.

De nära relationer som ändå finns i nätverken är framförallt till personer från den närmaste släkt- och familjekretsen, men de sociala banden är ofta präglade av skuld, ambivalens eller ett komplext beroende. Öppenvårdspatienterna hade ofta upplevt en kontinuerlig väl fungerande kontakt med en professionell hjälpare, något som var undantag bland dem som kom in för tvångsvård.

SiS förespråkar eftervårdssamordnare
– Studien visar på vikten av kontinuitet i vården, säger generaldirektör Sture Korpi. Tillsammans med socialtjänsten måste vi hitta nya vägar för att följa och stötta missbrukaren på vägen till ett drogfritt liv. I Skåne startar SiS i år en modell med en särskild eftervårdssamordnare som ska samordna olika hjälpinsatser och se till att man inte släpper taget om den man ska hjälpa.

Brister i bemötandet från professionella
Stödet från de professionella hjälparna inom socialtjänsten har inte varit tillräckligt omfattande och det man erbjuds stämmer inte alltid med de egna behoven och önskningarna. Man kan bli respektlöst bemött och betraktad som ”icke behandlingsbar”. Personalomsättningen är stor inom socialtjänsten, vilket gör att det kan kännas meningslöst att börja knyta an till någon.

– Många upplever att relationer till socialtjänsten präglats av en maktkamp, där inga av missbrukarens önskemål kan tillgodoses förrän han eller hon uppnått total drogfrihet, säger Anette Skårner. Det här är olyckligt och gynnar inte någon.

Budskapet från missbrukarna är att man vill bli sedd som människa och inte bara som missbrukare. Hjälparen ska både kunna möta och respektera personen där den befinner sig nu och samtidigt ge hopp om en annan livsväg.

”Var köper man inträdesbiljett till ett konventionellt socialt liv?”
Missbrukarnas berättelser illustrerar tydligt den negativa spiral som de hamnat i. Ju mer isolerad man är, desto mer isolerad riskerar man att förbli. Hur ska man då hjälpa någon till drogfrihet? Anette Skårner tar upp några principiella utgångspunkter för behandlingsarbete med missbrukare där nätverksperspektivet ingår:

Lägg stor vikt vid relationsskapande och stödjande insatser i början av behandlingen. Ofta handlar det om att överbrygga en kompakt mur av misstro.

Skapa ingen maktkamp i stil med ”du måste bevisa att du kan vara drogfri innan du får hjälp”, utan börja där klienten är.

Hitta en balans mellan att förstå och acceptera och skapa hopp och handlingsmöjligheter.

Vidta insatser på olika nivåer samtidigt.

Träna missbrukaren i hans förmåga att knyta och vidmakthålla sociala band.

Arbeta med hela nätverket – inte bara den närmaste familjen.

Bekräfta missbrukarens nya, drogfria identitet.

Satsa på eftervård!

Se människan – inte bara missbrukaren!
Fakta studien: 21 personer mellan 21 och 48 år har intervjuats, varav 3 kvinnor. Alla vårdades på en institution med målgruppen tunga missbrukare med psykiska störningar. Medelåldern var 36 år. Samtliga var tvångsomhändertagna för sitt missbruk och hade en mycket svår livsituation. Flertalet försörjdes genom sjukbidrag, pension eller socialbidrag. Majoriteten hade problem med boende. Kriminalitet var vanligt.