Dagens hundar härstammar från två olika vargpopulationer som tämjdes i östra eller centrala Asien. Det har forskare kommit fram till efter att ha analyserat dna från förhistoriska vargar på norra halvklotet. Hundar med afrikanskt och europeiskt ursprung har dessutom ett visst arv från förhistoriska vargar i Mellanöstern i sitt dna. Studien publiceras i Nature.

– Eftersom vi kan följa evolutionen över tid genom att analysera förhistoriskt dna kan vi se vargens och hundens gemensamma historia, säger Love Dalén, professor i paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.

Tidigare studier har visat att vargar tämjdes för mellan 14 000 – 35 000 år sedan, möjligtvis ännu tidigare. I denna studie har forskarna börjat ringa in var det kan ha skett, och om det skett på flera ställen. Genom att analysera dna i 72 förhistoriska vargar från upp till 100 000 år gamla fynd över hela norra halvklotet – Europa, Sibirien och Nordamerika – såg forskarna att hundar är närmast släkt med tidiga vargar i östra Asien, vilket pekar på att det troligen var där som domesticeringen skedde.

Två möjliga scenarion

Ett visst släktskap syns också mellan vargar i västra Eurasien och både afrikanska och europiska hundar. Det kan förklaras av två olika scenarion. Antingen har vargar blivit tämjda även i närheten av mellanöstern, eller så har hundar i den här delen av världen blandats med vargar så att hundarnas avkommor fått tillskott från lokala vargars dna på detta sätt.

Ingen av vargpopulationerna i forskningsstudien matchar tillräckligt med hundar för att kunna säga exakt var domesticeringen skedde. Men eftersom alla hundar har delar av sitt dna gemensamt med förhistoriska vargar från östra Asien är det troligen någonstans där som hundarnas ursprung finns. Svårigheten att hitta bevarat dna från sydligare och därmed varmare breddgrader än östra Sibirien gör att fynd därifrån är sällsynta, men när fler sådana fynd görs skulle det kunna visa vilken vargpopulation den första tämjda vargen tillhörde.

– Hund-dna har en specifik signatur så i framtiden hoppas vi kunna hitta den felande länken, de vargpopulationer som skulle bli hundar. Forntida varg-DNA är nyckeln till att lösa mysteriet om hundars okända ursprung, säger Pontus Skoglund vid The Francis Crick Institute.

Vargens huvud fick ny form genom mutation

Varg har förekommit över norra halvklotet under flera hundra tusen år. I studien fick forskarna en bild av vargens evolution genom att jämföra dna från vargfossil med olika ålder. De såg att det var i Sibirien som evolutionen hade sin motor och att ett stort genutbyte har skett löpande mellan vargar över hela halvklotet. Detta stora genflöde var möjligt tack vare ett öppet landskap och vargars långa vandringar.

En mutation som troligen förändrade formen på vargars huvuden eller käkar spred sig snabbt över hela världen för ungefär 40 000 år sedan, och andra mutationer i luktreceptorer spred sig på liknande sätt. Idag finns dessa mutationer i alla vargar, inklusive i hundar.

– Tack vare att vi har dna som sträcker sig över ett så stort tidsspann kan vi observera det naturliga urvalet direkt, och identifiera gynnsamma mutationer. Att en del av dessa mutationer så snabbt spred sig till hela arten ger oss en ny förståelse av vargens evolution, säger Anders Bergström vid The Francis Crick Institute.

Därför överlevde vargen istiden

Vargen överlevde den senaste istiden, i motsats till många andra större däggdjur. Det förklarar forskarna delvis med det stora genutbytet som gjorde att vargar i olika delar av världen inte blev isolerade ifrån varandra. Idag ser situationen däremot väldigt annorlunda ut, med mycket stor isolering mellan olika varggrupper och lokal utrotning i många områden i exempelvis Västeuropa och Sydasien. Troligtvis är det människans utbredning, med jordbruk och industrialisering, som har satt stark press på vargpopulationer under de senaste århundrandena.

– Vargen verkar ha klarat sig bra genom de dramatiska klimatförändringar som skedde under istidens slut, och gick inte samma öde till mötes som exempelvis hyenor, lejon och grottbjörnar i Eurasien. Detta har nog vargen att tacka sin stora rörlighet och förmåga att anpassa sig till olika miljöer, säger forskaren Dave Stanton, Centrum för paleogenetik.

Forskargruppen leddes av svenska forskare vid både The Francis Crick Institute i London och Centrum för paleogenetik, som är en gemensam satsning mellan Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.

Länk till artikeln i Nature 29 juni kl 17: https://www.nature.com/articles/s41586-022-04824-9

Kontakt

Martin Testorf

Vetenskapskommunikatör Naturhistoriska riksmuseet

mt@nrm.se

0709 429 011

Love Dalén

Professor vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet

Love.dalen@nrm.se

0707 772 794

Anders Bergström

The Francis Crick Institute

anders.bergstrom@crick.ac.uk

Pontus Skoglund

The Francis Crick Institute

pontus.skoglund@gmail.com

press@crick.ac.uk

eller +44 (0)20 3796 5252

Fakta om Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseet är en statlig myndighet och ett av Sveriges största museer. Vi vill öka kunskapen om naturen och inspirera till ansvar för vår värld. Det är därför vi forskar och sprider kunskap och upplevelser. När det leder till fascination och livslångt engagemang har vi lyckats.

De naturhistoriska samlingarna innehåller fler än 11 miljoner växter, djur, svampar, miljöprover, mineral och fossil. Samlingarna är grunden för forskning och utställningar där vår ambition är att vara av världsklass. För besökarna finns flera permanenta utställningar och kupolbiografen Cosmonova som visar filmer i världens största filmformat, IMAX.

Presskontakt:
Martin Testorf
Telefon:
0709-429011
Epost:
martin.testorf@nrm.se